Att nå västkusten, och därmed slutföra min coast2coast hitchhiking x-treme expedition, blev mycket odramatiskt. Såg Stilla Havet för första gången i San Luis Obispo, men blev inte förrän i Cambria mina tår fick vidröra oceanernas ocean. Rullade på norrut med korta väntetider och skönt folk. I Big Sur blev jag upplockad av en husbil som redan plockat upp 3 liftare dagen innan. Jag skulle komma att resa med den husbilden i en vecka. På vägen stannade vi och badade i Hot Springs o spanade in San Fransisco en kortis. När jag till slut hoppade av och började lifta igen hade jag hamnat i norra Kalifornien. De dagarna längs kusten som följde var grymma! Reste på HWY 1 och senare 101 som båda gav en fantastisk utsikt över det kustlandskap den kraftfulla oceanen skapat. Människorna som plockade upp mig var också de något utöver det vanliga. Långt ifrån normala och fulla av vänlighet.
Efter att inte ha stannat i en större stad sen Flagstaff, AZ kom Portland som en välbehövlig urban exponering. Sju dagar i en stad med bra vibe och mat gjorde mig gott, men när de var dags att röra på sig igen kändes det helt rätt. Drog upp genom Olympic Peninsula, på jakt efter den ultimata amerikanska regnskogsupplevelsen. I Portland hade jag sett en jävla kollibri (!), så jag visste att den fanns där. Tyvärr fick mest bara erfara de negativa sidorna hos regnskogen. Regnet föll i 4 dagarna och gjorde mig omotiverad att försöka mig på någon längre vandring. Vissa lever ju där året om, så ska inte klaga!
I förrgår nådde jag Seattle, Frasiers och Starbucks hemvist. Gillar Portland mer även om Seattle har sina bra stunder också!.
I övermorgon tänkte jag börja ta mig ned mot San Fransisco igen, med ett stopp i Eugene, OR planerat på vägen.
Hitchhiking is DEAD